Kobolt

Framställning av blåfärg ur koboltmalm bedrevs fabriksmässigt i Tyskland redan på 1500-talet. I Sverige dröjde det till 1738 innan koboltmalm började utvinnas vid Los koboltgruvor i Hälsingland. I Södermanlands län har kobolt varit en betydelsefull inkomstkälla vid Tunabergs koppargruvor är koboltmalm utvanns som biprodukt från slutet av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet. Det finns ingen produktionsstatistik före 1810 men från denna tidpunkt och fram till 1889 utvanns totalt 62 ton koboltmalm. Kobolt är en viktig och sällsynt legeringsmetall som betingar ett högt pris. Det viktigaste malmbildande koboltmineralet är koboltglans CoAsS och idag används kobolt främst i olika hårdmetallegeringar. (ref SGU)

Länk till en häftig sida om Koppartorp där du sedan kan klicka på gröna gubbar för närmare koll

Österbergsgruvan    Kobolt, koppar

De två Österbergsgruvorna, åtskilda av en övertvärande pegmatitgång är brutna på en sammanlagd sträcka av 80 m. Malmmineraliseringen utgörs av koboltglans och kopparkis i serpentinskarnig kalksten (ligger till större delen inne på privat område) (ref SGU)

Kabbelgruvan   Kobolt,  koppar

Den s.k. "Kabbelgruvan" vid Koppartorp är ett 100 m långt dike i N 55^o V som stupar 25-30^o mot nordöst. Mineraliseringen är kopparkis och koboltglans som finns knutna till kalk- skarnbergarter i leptitmiljö. (ref SGU)

Adolfsbergsgruvan    Kobolt, koppar, järn, zink

Adolsbergsgruvan utgörs av ett i markytan ca 60 m långt dike, delvis vattenfyllt och igenrasat. Det är upptaget i en ce 200 m lång malmkropp som stryker i N 70^o V och stupar 20^o mot norr. Brytningsväggen är 4-6 m hög. Gruvan har brutits till 23 m djup men malmbredden var endast 0,5-1 m. Bergarten utgörs av en kalksten med inblandning av eulysit där kopparhalten enligt uppgifthar varit så hög som 6%. Förutom kopparkis finns zinkblände och blyglans i små mängder.Ett analyserat prov i samband med denna inventering visar 268 ppm Co, 0,4% Cu, 0,1% Zn och 9,5% Fe₂0₃. Enligt uppgift bröts Adolfsbergsgruvan huvudsakligen för utvinning av koboltmalm. Sydväst om Adolfsbergsgruvan finns i nederkanten av en mindre höjd en 5 x 5 m stor vattenfylld skärpning som av varphögarna att döma bestått av samma typ av mineralisering. I förlängningen av Adolfsbergsgruvan mot sydväst påträffas en kopparkismineraliserad kalksten i en 10 m lång bergkant. (ref SGU)

Tunaberg 1    Koppar, kobolt, zink, bly

Gruvdriften påbörjades under tidig medeltid och uppgifter om kopparbergsbruket vid Tunaberg omnämns för första gången av Erik av Pommern 1420 då han tillsvidare prolongerade bergsmännens privilegier, men gruvfältet hade brutits tidigare. Gruvorna var av stor betydelse för Sverige och talrika gruvhål från denna tid vittnar om den aktivitet som pågick i området. Den största gruvan var Storgruvan, senare benämnd de Beschéska gruvan. Brytningsrarbetena försvårades av inströmmande vatten vilket till slut fick till följd att arbetena upphörde.
Enligt uppgift i handlingar från bergskollegiet 1644 skall Karl IX låtits länspumpa och rensa gruvan till första pallen, dvs . 52 m djup men då gruvan befanns ofyndig och led svårt av inströmmande vatten upphörde arbetena ånyo.
I mitten av 1700-talet öppnades gruvdriften igen och 1760 inlöste Gerhard De Besche verket. Gruvbrytningen och kopparframställningen drevs energiskt de kommande 40 åren med ett årligt utbyte på ca 30 ton. Under sista hälften av 1700-talet arbetade 150-160 man med brytningen. Störst djup, 165 m finns i den s.k. Ehrencronas ort. I slutet av 1700-talet minskade dock utbytet till ca 8 ton årligen. Vid denna tid upptäcktes däremot gruvfältets innehåll av koboltmalm. Den nya malmen tillvaratogs därför som en välkommen biprodukt.

Kopparhanteringen pågick med avtagande intensitet till 1890-talet. År 1901 kom gruvhanteringen under Nävekvarns Bruks Aktiebolag varefter endast undersökningsarbeten  bedrevs fram till 1919 då verksamheten definitivt upphörde. 1910 installerades elkraft.

Förutom Storgruvan bearbetades även andra av fältets gruvor trots svaga malmtillgångar. Adolfsbergsgruvan, Kabbelgruvan och Österbergsgruvan som efter Storgruvan torde varit de rikaste bröts huvudsakligen p.g.a. sina koboltmalmer. Bland övriga gruvor i Tunabergsfältet kan nämnas Sjöbergsgruvan I och II, Näsmansgruvan, Sofia Magdalenagruvan, Kattgruvan, Görans schakt samt Lovisins schakt.

Statistik för kopparproduktionen vid Tunaberg avser åren 1752-1895 då gruvorna totalt levererade 1354 ton kopparmalm.
Malmfältet stryker i östnordöst-västsydväst och tillhör en zon av gråa gnejser som generellt stupar brant mot norr. I malmfältets närhet varierar dock stupningen och blir flackare, 20-30^o . Gnejsen är vanligen blandad med talrika inlagringar av kalkstenar, amfiboliter m.m. Malmerna är knutna till de flackt stupande serpentinkalkstenarna vars formation är 1,6 km lång, 250 m bred och ca 40 m mäktig. Malmineralerna utgörs av oftast mm-stora kopparkiskristaller medan koboltglansen som åtfäljer kopparkisen i regel  bildar kristaller som uppträder dels i kalkstenen och dels sammanväxta med kopparkisen. Malmens totala mäktighet i Sto0rgruvan, senare de Beschéska gruvan är i de övre delarna 3,5-5,5 m. I gruvans djupare delar ca 165 m under markytan har malmen mäktighet avtagit till 1,5-2,5 m och är dessutom så försvagad att den inte ansetts brytvärd. Även ett antal parallellmalmer har brutits bl.a. Klingsporgruvan, Göransmalmen och Källarorten. Mineralogiska undersökningar av varpmaterial från Tunabergsfältet visar att såväl antimon-, vismut- som selen- och tellurmineral förekommer i accessoriska mängder i malmmineraliseringen.

Endast sparsamma uppgifter finns om den brutna malmens metallhalt. Koboltmalmen från Källarorten uppges i början på 1860-talet ha innehållit 2% Cu. Göransmalmen skall på 1860-talet ha innehållit 0,94% Cu och 0,10% Co. Storgruvans övre delar torde dock ha innehållit en betydligt rikare malm. Dessutom var malmen lättanrikad vilket innebar att även partier med låg kopparhalt kunde tillgodogöras. (ref SGU)

S.k. hästvandringar användes för att transportera upp malm. Småväxta hästar fick tillbringa hela sitt vuxna liv nere i gruvan
 

Hällristningar

Hällristningarna är en fornlämningstyp som i våra trakter normalt dateras till bronsåldern. De förekommer i de flesta av landskapen i södra Sverige, men är vanligast i Bohuslän, Norrköpingstrakten och sydvästra Uppland. I Norrland finns hällristningar med djurmotiv som kan vara betydligt äldre. I landskapet Södermanland finns hällristningar kända från knappt ett 50-tal platser. Den största är belägen vid Släbro strax norr om Nyköping.

Hällristningarna här vid Koppartorp upptäcktes som sent som 1991 av Dan Mattsson på upptäcksfärd tillsammans med sina barn. Hällristningarna har ett läge som är typiskt för hällristningar, på en häll som sluttar ner mot gammal åkermark. Tyvärr är åkermarken nedanför denna ristning skogsplanterad.
När ristningen gjordes för kanske 3000 år sedan gick havet ca 15 meter högre än idag och dalen nedanför Tunabergs kyrka var då en havsvik. De som knackade in den här ristningen bodde kanske någonstans i den uppodlade dalen mellan ristningen och platsen där kyrkan nu ligger. Platsen är lämplig, skyddad men ändå nära havet. På höjderna runt dalen har man funnit gravrösen anlagda över gårdens döda. På flera hällar finns dessutom älvkvarnar som är den enklaste typen av hällristningar.
Klimatet under bronsåldern var varmare än idag. Människorna var i huvudsak bofasta och levde på åkerbruk och boskapsskötsel samt jakt och fiske.

Den vanligaste figuren på hällen är fotsulan. På hällen finns inte mindre än 43 fotsuletecken, vilket gör den till en av de ristningar i Sverige som har flest fotsulor. Fotsulorna är konturhuggna och en del har ett s k sandalband. Flera är inhuggna parvis. Observera att de flesta "fötterna" går nerför hällen. Tecknet brukar tolkas som en gudasymbol. Man fick inte avbilda själva guden men det var däremot tillåtet att hugga in hans fotavtryck.

Skeppet är en av de vanligaste figurerna på våra hällristningar. Här finns 11 skepp avbildade. Högst upp på hällen finns det stora och djupt huggna skeppet som var den figur som först upptäcktes på ristningen. Skeppen har här en ovanlig utformning som inte finns någon annanstans i Södermanland. Stävarnas avslutning med de för bronsåldern typiska spiralerna ger skeppen en elegant utformning.

På hällens södra del finns en grupp figurer som tolkats som enkelt utformade träd. Sådana är ovanliga i Sveriges hällristningar. De är kända från Borg söder om Norrköping samt några hällristningar i Bohuslän.

Längst ned på hällen finns en människoliknande figur. De två benen är tydligt huggna medan resten av figuren är svårare att tyda.

Uppgifter hämtade från Länstyrelsens infotavla vid hällristningen