Gruvdriften påbörjades
i Storgruvan under tidig
medeltid och uppgifter om kopparbergsbruket vid Tunaberg omnämns för
första gången av Erik av Pommern 1420 då han tillsvidare prolongerade
bergsmännens privilegier, men gruvfältet hade brutits tidigare. Gruvorna
var av stor betydelse för Sverige och talrika gruvhål från denna tid
vittnar om den aktivitet som pågick i området. Den största gruvan var
Storgruvan, senare benämnd de Beschéska gruvan. Brytningsrarbetena
försvårades av inströmmande vatten vilket till slut fick till följd att
arbetena upphörde.
Enligt uppgift i handlingar från bergskollegiet 1644 skall Karl IX
låtits länspumpa och rensa gruvan till första pallen, dvs . 52 m djup
men då gruvan befanns ofyndig och led svårt av inströmmande vatten
upphörde arbetena ånyo.
I mitten av 1700-talet öppnades gruvdriften igen och 1760 inlöste
Gerhard De Besche verket. Gruvbrytningen och kopparframställningen drevs
energiskt de kommande 40 åren med ett årligt utbyte på ca 30 ton. Under
sista hälften av 1700-talet arbetade 150-160 man med brytningen. Störst
djup, 165 m finns i den s.k. Ehrencronas ort. I slutet av 1700-talet
minskade dock utbytet till ca 8 ton årligen. Vid denna tid upptäcktes
däremot gruvfältets innehåll av koboltmalm. Den nya malmen tillvaratogs
därför som en välkommen biprodukt.
Kopparhanteringen pågick med avtagande intensitet till 1890-talet. År
1901 kom gruvhanteringen under Nävekvarns Bruks Aktiebolag varefter
endast undersökningsarbeten bedrevs fram till 1919 då verksamheten
definitivt upphörde. 1910 installerades elkraft. Gruvans största
dagöppning uppkom genom ras 1818.
Förutom Storgruvan bearbetades även andra av fältets gruvor trots svaga
malmtillgångar. Adolfsbergsgruvan, Kabbelgruvan och Österbergsgruvan som
efter Storgruvan torde varit de rikaste bröts huvudsakligen p.g.a. sina
koboltmalmer. Bland övriga gruvor i Tunabergsfältet kan nämnas
Sjöbergsgruvan I och II, Näsmansgruvan, Sofia Magdalenagruvan,
Kattgruvan, Görans schakt samt Lovisins schakt.
Statistik för kopparproduktionen vid Tunaberg avser åren 1752-1895 då
gruvorna totalt levererade 1354 ton koppar.
Malmfältet stryker i östnordöst-västsydväst och tillhör en zon av gråa
gnejser som generellt stupar brant mot norr. I malmfältets närhet
varierar dock stupningen och blir flackare, 20-30o . Gnejsen
är vanligen blandad med talrika inlagringar av kalkstenar, amfiboliter
m.m. Malmerna är knutna till de flackt stupande serpentinkalkstenarna
vars formation är 1,6 km lång, 250 m bred och ca 40 m mäktig.
Malmineralerna utgörs av oftast mm-stora kopparkiskristaller medan
koboltglansen som åtfäljer kopparkisen i regel bildar kristaller
som uppträder dels i kalkstenen och dels sammanväxta med kopparkisen.
Malmens totala mäktighet i Sto0rgruvan, senare de Beschéska gruvan är i
de övre delarna 3,5-5,5 m. I gruvans djupare delar ca 165 m under
markytan har malmen mäktighet avtagit till 1,5-2,5 m och är dessutom så
försvagad att den inte ansetts brytvärd. Även ett antal parallellmalmer
har brutits bl.a. Klingsporgruvan, Göransmalmen och Källarorten.
Mineralogiska undersökningar av varpmaterial från Tunabergsfältet visar
att såväl antimon-, vismut- som selen- och tellurmineral förekommer i
accessoriska mängder i malmmineraliseringen.
Endast sparsamma uppgifter finns om den brutna malmens metallhalt.
Koboltmalmen från Källarorten uppges i början på 1860-talet ha
innehållit 2% Cu. Göransmalmen skall på 1860-talet ha innehållit 0,94%
Cu och 0,10% Co. Storgruvans övre delar torde dock ha innehållit en
betydligt rikare malm. Dessutom var malmen lättanrikad vilket innebar
att även partier med låg kopparhalt kunde tillgodogöras.
|