Koppar

Gruvdriften påbörjades i Storgruvan under tidig medeltid och uppgifter om kopparbergsbruket vid Tunaberg omnämns för första gången av Erik av Pommern 1420 då han tillsvidare prolongerade bergsmännens privilegier, men gruvfältet hade brutits tidigare. Gruvorna var av stor betydelse för Sverige och talrika gruvhål från denna tid vittnar om den aktivitet som pågick i området. Den största gruvan var Storgruvan, senare benämnd de Beschéska gruvan. Brytningsrarbetena försvårades av inströmmande vatten vilket till slut fick till följd att arbetena upphörde.


Enligt uppgift i handlingar från bergskollegiet 1644 skall Karl IX låtits länspumpa och rensa gruvan till första pallen, dvs . 52 m djup men då gruvan befanns ofyndig och led svårt av inströmmande vatten upphörde arbetena ånyo.


I mitten av 1700-talet öppnades gruvdriften igen och 1760 inlöste Gerhard De Besche verket. Gruvbrytningen och kopparframställningen drevs energiskt de kommande 40 åren med ett årligt utbyte på ca 30 ton. Under sista hälften av 1700-talet arbetade 150-160 man med brytningen. Störst djup, 165 m finns i den s.k. Ehrencronas ort. I slutet av 1700-talet minskade dock utbytet till ca 8 ton årligen. Vid denna tid upptäcktes däremot gruvfältets innehåll av koboltmalm. Den nya malmen tillvaratogs därför som en välkommen biprodukt.


Kopparhanteringen pågick med avtagande intensitet till 1890-talet. År 1901 kom gruvhanteringen under Nävekvarns Bruks Aktiebolag varefter endast undersökningsarbeten  bedrevs fram till 1919 då verksamheten definitivt upphörde. 1910 installerades elkraft. Gruvans största dagöppning uppkom genom ras 1818.


Förutom Storgruvan bearbetades även andra av fältets gruvor trots svaga malmtillgångar. Adolfsbergsgruvan, Kabbelgruvan och Österbergsgruvan som efter Storgruvan torde varit de rikaste bröts huvudsakligen p.g.a. sina koboltmalmer. Bland övriga gruvor i Tunabergsfältet kan nämnas Sjöbergsgruvan I och II, Näsmansgruvan, Sofia Magdalenagruvan, Kattgruvan, Görans schakt samt Lovisins schakt.


Statistik för kopparproduktionen vid Tunaberg avser åren 1752-1895 då gruvorna totalt levererade 1354 ton koppar.


Malmfältet stryker i östnordöst-västsydväst och tillhör en zon av gråa gnejser som generellt stupar brant mot norr. I malmfältets närhet varierar dock stupningen och blir flackare, 20-30o . Gnejsen är vanligen blandad med talrika inlagringar av kalkstenar, amfiboliter m.m. Malmerna är knutna till de flackt stupande serpentinkalkstenarna vars formation är 1,6 km lång, 250 m bred och ca 40 m mäktig. Malmineralerna utgörs av oftast mm-stora kopparkiskristaller medan koboltglansen som åtfäljer kopparkisen i regel  bildar kristaller som uppträder dels i kalkstenen och dels sammanväxta med kopparkisen. Malmens totala mäktighet i Sto0rgruvan, senare de Beschéska gruvan är i de övre delarna 3,5-5,5 m. I gruvans djupare delar ca 165 m under markytan har malmen mäktighet avtagit till 1,5-2,5 m och är dessutom så försvagad att den inte ansetts brytvärd. Även ett antal parallellmalmer har brutits bl.a. Klingsporgruvan, Göransmalmen och Källarorten. Mineralogiska undersökningar av varpmaterial från Tunabergsfältet visar att såväl antimon-, vismut- som selen- och tellurmineral förekommer i accessoriska mängder i malmmineraliseringen.
Endast sparsamma uppgifter finns om den brutna malmens metallhalt. Koboltmalmen från Källarorten uppges i början på 1860-talet ha innehållit 2% Cu. Göransmalmen skall på 1860-talet ha innehållit 0,94% Cu och 0,10% Co. Storgruvans övre delar torde dock ha innehållit en betydligt rikare malm. Dessutom var malmen lättanrikad vilket innebar att även partier med låg kopparhalt kunde tillgodogöras.