Av speciellt intresse är de komplicerade dammsystem, som gjorde det möjligt att med vattenhjul, stånggångar och andra anordningar driva det olika anläggningarna någorlunda kontinuerligt. Koppar- och järnhyttor, kvarnar, sågar, smedjor och annat drevs med hjälp av vattenkraft. Bara i Nävån har det funnits ca 15 dammar och 25 vattenhjul för olika verksamheter från Nävsjön till åns utlopp i Bråviken (ca 5 km). Från Magasinet Gula Kvarn går leden intill Masugnsdammen förbi Svalbergsgården och Bränneriet och upp mot Hyttdammen. På vägen dit syns brofästen för den ursprungliga vägen in i samhället. Här finns också spår av kvarnar, tröskverk och en kopparhytta, från 1760-talet. Här fanns även Övre Bruket, anlagt 1623 som den första anläggningen för Näfveqvarns Bruk.

Leden går nu över ån till ett område där kopparhytta, sågar och smedjor legat bredvid varandra. Här finns också rester av vad som antas vara den äldsta medeltida hyttan i Nävåns dalgång, Salveltorps hytta. Leden fortsätter förbi Alstorpsdammen med Hjonjärnet - ett mytomspunnet objekt.

Här viker leden av från Nävån mot Kungstorpsberget med en ansträngande brant men med utsikt över Bråviken. Var försiktig med barnen här. Leden passerar Gamla Hytto, som ska vara en av de äldsta kopparhyttorna, förbi Kuskstjälpargruvan och Mormorsgruvan, med goda parkeringsmöjligheter. I närheten finns en milstolpe gjuten i Nävekvarn på 1790-talet och en väghållningssten.

Snart passeras Lilldammen vid Nyhyttan. Via en skogsväg nås Stordammen. Vattnet härifrån leddes till Tomtadammen, där det drev den stånggång, som försåg gruvverksamheten i Koppartorp med kraft. Strax nås Kärrgruvorna. Här passeras först ruinen av en arbetsbostad med uthus och ladugård, inramat av hundratals syrener och gamla fruktträd, samt ett flertal jordkällare och en kallkälla. Sedan öppnar sig gruvområdet med över 40 gruvhål på ett område av 600 x 300 m.

Mormorsgruvan
av Dan Mattsson

Färdas man vägen mellan Koppartorp och Nävekvarn så passerar man, strax efter Nyhyttan, en liten gruva som heter Mormorsgruvan. Den är skyltat från vägen av Sörmlandsleden. I gruvan finns mineralen kopparkis, koboltglans samt magnetkis.

När jag passerar gruvan brukar jag fundera över namnet. Vad står mormor för? Gåtan blir inte mindre av att det ännu en mormorsgruva i Åtvidaberg. Här rör det sig om ett helt gruvområde med gruvhål som är upp till 407 meter djupa och som brutits sedan medeltid.

Den förklaring som man lokalt i Åtvidaberg försökt ge till namnet, är att gruvan är den äldsta och största. Den är "som en mormor för de andra", enligt en uppteckning i Ortnamnsarkivet i Uppsala. Vår mormorsgruva kan däremot inte sägas vara störst. Den är bara sex gånger sju meter och två meter djup.  Jag skall här försöka lansera en alternativ tolkning av namnet.

Under förberedelserna till 2004 års mystikafton, läste jag om ett övernaturligt väsen som kallades gruvfrun. Hon är en släkting till skogsrået och kallades även gruvrå. Liksom som skogsrået hade förkärlek för ensamarbetande skogsarbetare och kolare, så ansatte gruvrået gruvarbetarna. Från Bergslagen finns många berättelser om gruvfrun, men jag undrade om man inte skulle kunna kunna finna belägg för att hon var känd i Tunaberg också.

I Ebbe Schöns bok "Folktro från förr" berättas mer om gruvfrun: "Ett väsen som är besläktat med skogsrået, dock inte lika erotiskt lagt, är bergsrået. Hon kan uppträda i olika skepnader, mest som "ett grant fruntimmer", olika klädd från gång till gång.

Hon går där det finns malmådror och hon vandrar på samma stigar så ofta att de ständigt hålls rena av allt trampandet. I de flesta fall sägs hon vara högsrest och ståtlig. Ibland visar hon var det bäst lönar sig att bryta malm. Men det gör hon bara för sådan personer som behandlar henne vördnadsfullt.

Hon håller också till i gruvor, där hon varnar för stundande olyckor. Hon kräver ordning av gruvarbetarna, och ingen får svära eller banna. Liksom många andra väsen har hon en märklig förmåga att förvandla sig, mestadels till djur: kanske en bock, en häst, ett svin, en fladdermus eller en orm. Därför får inget djur dödas i gruvorna eller dess närhet. (...)

Andra namn på bergsrået var bland annat gruvrå, malmrå, bergsrådna, bergkärring, gruvjungfru, Gamla mormor eller Gruv-Maja."

Gruvfrun kunde alltså även kallas "Gamla mormor". Tanken är bestickande att det är detta övernaturliga väsen som fått ge namn at Mormorsgruvorna och att hon var känd både i Tunaberg och Åtvidaberg.

Vilken tolkning av namnet som är den riktiga vågar jag inte säga. Den som stöter på Gruvfrun kan ju alltid fråga. Ett flertal trovärdiga vittnen påstår sig ha sett henne i Klingsporgruvan, under höstens mystikafton.